Fjortonde resebrevet 17 juni 2004
Skulle vi aldrig komma ifrån st Maarten. Det verkade nästan inte så. Allt vi ville ha var lite bra väder att starta i med varje morgon vaknade vi upp till en grå himmel och vinande vind. Skulle vi verkligen behöva vänta lika länge som vi var tvungna till på Gran Canaria? Nej! Som tur var slapp vi det och inte behövde vi vända tillbaka flera gånger heller.
Även om vädret inte hade bättrat sig så mycket som vi hoppats på så bestämde vi oss den 18 maj för att ge oss av. Visst kunde det bli lite obekvämt i början men det var inget som vi inte skulle klara. Vi fick kryssa i ganska hård vind och jobbiga vågor till att börja med. Sjösjukan slog till och det var allmänt jobbigt ombord. För att underlätta vår vardag lite så drejade vi bi en stund varje dag för att laga mat och vila lite. Detta innebär att man skotar seglena på ett speciellt sätt så att båten driver med vinden på ett lugnt och behagligt vis. Man kan säga att man får en liten paus i seglandet, nästan som att ankra till havs. Detta är även en bra taktik om man hamnar i hårt väder, då man kan stänga in sig under däck och vänta på bättre väder. Därför gjorde vi ganska dåliga distanser mot målet det första dagarna men moralen behölls på topp.
Vi fick även sätta våra kunskaper i segelsömnad på prov det första dagarna efter som att skothornet på vår Genua blåste sönder. Samtidigt passade vi på att justera våran rigg genom att spänna om för och akterstag som vi tyckte hade slakats lite under de första dagarnas kryssning
Efter ungefär en vecka så vred vinden och vi fick lite bekvämare segling. Då kom nästa problem. Ett lågtryck började byggas upp utanför Dominica och fick stämplat ”possible tropical cyclone” . Inom ett par dagar skulle denna best vara över oss med allt av vad det nu vill säga Tack vare att vi har tillgång till väldigt mycket väderinformation via SSB radion kunde vi flera gånger om dagen se hur lågttrycket rörde sig och omvärdera våra beslut om vad vi skulle göra. Vi hade även kontakt med andra båtar som låg i vår närhet och med landbaserade stationer som hela tiden gav oss uppdaterat väder Här följer en kort beskrivning av de landbaserade stationer vi använde för väderinformation
13.00 UTC frekvens 21400 Trans Atlantic net: Här har Trudy på Barbados ett vädernät för Atlanten korsare. Det är även hon som publicerar vår position på internet. Trudy är noga med att man ska var fullvärdig radioamatör och det är nog det ända stället vi stött på där de frågar om det.
20.00 UTC Mats och Gustavs nät i Sverige för skandinaviska seglare: Här finns danska Helge som ger väder.
19.30-22.00 Herb: Det här är det största vädernätet och Herb pratar dagligen med ungefär 70 båtar. Man får ropa in och sen återkommer han område för område. Han är otroligt skicklig men väldigt speciell. Om en båt inte går som han vill så blir han riktigt arg. Lite komiskt att lystna på.
22.30 8182 och 23.99 16546 Karsten i Panama: Ger väder till skandinaviska båtar. Också väldigt duktig men Karsten har tyvärr varit sjuk under vår översegling. Vi saknar honom och hoppas att han snart kryar på sig.
Förutom dessa landbaserade stationerna hade vi även daglig kontakt med fyra andra svenska båtar, varav den närmaste låg på ca 100 nm avstånd
Genom alla dessa källor, som dessutom är helt gratis får man en bra blick över vad som händer och hur fronter och lågtryck rör sig runt omkring det området man befinner sig i. Detta gör att man hela tiden kan ändra sin kurs och fart för att klara sig undan hårt väder och få så mycket medvind som möjligt. Ibland är det tex. bättre att minska sin fart och vänta på att ett lågtryck skall passera framför än vad det är att rusa rakt fram så fort man kan hela tiden.
Med lite blandad tur och skicklighet lyckades vi tillslut fly undan vårt efterföljande lågtryck, som vid det här laget utvecklats till storm. Sista dygnet innan stormen skulle vara över oss seglade vi med fulla ställ och med motorn igång i sydostlig riktning för att hinna undan vår best. Natten efter kunde vi se den efterföljande fronten som med blixt och dunder passerade strax norr om oss. Men själva upplevde vi inte mer än en liten snäll kuling under ca 12 timmar.
När lågtrycket äntligen passerat oss följde flera dagar med lagom vind och lugn sjö. Det var skönt att kunna andas ut efter flera dygns katt och råtta lek. Vi gjorde till och med några riktigt snabba dygn och satte nytt rekord med 154 sjömil ett dygn. Vi hade tur under större delen av resan. Mestadels var det behaglig vind och lagom med vågor.
Så äntligen hände det som vi väntat på, en val dök ca 150 meter ut på vår babords sida. Vi fick inte se den länge men det var oerhört mäktigt. Vi var dessutom lyckliga nog att få uppleva det igen dagen efter. Då jag hörde det markanta blåsljudet när valen blåste upp en vattenkaskad bara ca 40 meter från båten. Han hann precis få upp videokameran och kunde filma det sista utblåset innan valen dök igen. Men vi var inte det ända som sett val. En utav de båtarna som vi hade radiokontakt med rapporterade en dag att det nästan kolliderat med en Kaskelot på ca 20 meter. Troligtvis hade valen legat och sovit vid ytan när deras båt bara passerade på ett par meters håll. Snacka om att vi var avundssjuka.
Det var en stor skillnad att korsa Atlanten från Karibien jämfört med att segla till Karibien. När vi seglade till Karibien var vi bortskämda med Nord- ost- passaden som gav oss en stabil medvind hela vägen över. Nu var det tvärtom. Vi fick ta in segel, ta ut segel, upp med spinnakerbom, ner bommen etc. Flera gånger per dag fick vi nya förhållanden och fick agera utefter det. Tyvärr gick ännu en spinnaker bom sönder. Så nu har vi bara en kvar. (Vi blev ju av med en på andra hållet också)
Efter 21 dagar så såg vi äntligen land igen. Det var en otrolig känsla och Azorerna var underbart vackert. Första ön som vi kom till Var Faial och byn Horta. Det här är en traditionell ort att anlända till och det var ett kärt återseende med många av våra vänner som vi träffat från och till under resan. Vi var i Horta i tre dagar och arbetade för fullt med att återställa båten efter seglingen.
Vi var ute och åt på kvällarna och besökte Peters bar. En legendarisk bar som det står om i alla seglingsböcker. Här träffas alla seglarna och berättar rövarhistorier för varandra över en god och välförtjänt öl. Tyvärr hade vi inte mycket tid till sightseeing i Horta eftersom vi väntade besök på ön San Miguel och vi ville vara där i tid. Efter fyra dagar i hamn satte vi segel mot den Azoriska huvudstaden Ponta Delgada och anlände på natten ca ett och ett halvt dygn senare.
Azorerna är fint och vi ska åka på en del utflykter för att se mer av öarna. Sen får man naturligtvis inte missa några viktiga fotbollsmatcher. Sverige har ju inlett bra och vi kommer att sitta bänkade imorgon framför matchen mot Italien.
Om en veckas tid så åker vi norrut mot ön Teceira och efter midsommar åker vi till Irland. Den resan kommer att ta ungefär tio dagar och är nog en av de svåraste etapperna på resan. Innan dess är det mycket som ska göras på båten och än en gång ska det bunkras mat. Men vi ser fram emot att komma till Irland och Skotland men visst börjar det kännas att resan snart är på väg att ta slut. Det blir mer och mer saker som ska ordnas på hemma plan och verkligheten börjar tränga sig på.
Vi hoppas att vi får se mer val och ser fram emot att få den sista längre etappen avklarad.
Vi återkommer!
Njut av sommaren och glad midsommar
Johan och Hanne