Nionde resebrevet den 29 januari 2004
Julafton i Amfi del mar blev underbar. Vi hade rätt mycket svensk julmat inköpt på Ikea och det var bara skinkan och familjen som saknades. Men det var skönt att vara i goda vänners sällskap och vi hade en mycket trevlig julafton på Isis med jultomte och allt. Vi firade med Civas besättning Johan och Katja och Sudamas Ááme och Darren. Alla båtarna hade köpt lite julklappar så att tomten hade något att dela ut.
Dagen för nästa avreseförsök närmade sig och vi var definitivt redo att lämna Gran Canaria. Det är inte många båtar som får vända och en sak är säker. Det är inte kul och det är ett mycket svårt beslut. Dagen innan vi skulle åka upptäckte Darren att Suedama hade ännu ett trasigt motorfäste. Jag vet inte om jag skrivit det innan men de har alltså en splitter ny Yanmar motor som de betalt multum för. Dessutom hade de betalt 1000 pund för att få den ordentligt installerad och ändå har de fått problem. Det verkar som om allt nytt går sönder. Även de nya båtar vi träffat har mycket problem. De andra kallar Isis för The yellow tractor och jag antar att det stämmer ganska väl. Vi brukar säga att om Catterpiller skulle bygga en båt så skulle det bli Isis. Jag är mycket nöjd med henne. Det är just det som blev problemet när vi nu gjorde vårt tredje försök. Kvällen innan gick vi i land och jag berättade att vi aldrig blir blöta i sittbrunnen och att vår autopilot fungerar utmärkt. Det kallas högmod….och efter högmod kommer….fall.
Vi åkte utan Suedama eftersom pappa kommer till Barbados och det började blir bråttom. Civa och vi fick en fin början på resan men så efter 40 sjömil, vad händer. Jo atuopiloten som alltid fungerar lägger av. Helt nyservad. Vi lämnade in honom i Las Palmas för att han skulle ses över och killen kan inte ens ha öppnat den för då skulle han sett hur utsliten mekaniken var. Det var inte mycket att fundera på vi fick vända…..igen. Civa följde snällt med. Färden tillbaka var hemsk med 20 m/s i näsan och hög sjö. Det värsta var att vi fick handstyra hela vägen. Vi blev så blöta. Så där fick jag för välfungerande autopilot och torr sittbrunn.
xml:namespace prefix = o />
Hur som helst så var det dags för nyår och det tog extra tid att köpa en ny autopilot. Vi firade nyårsafton på Suedama som beklagade att vi vänt men de var glada att se oss. Fördelen med att ligga ankrad utanför massa femstjärniga hotell på nyårsafton var uppenbar. Det var ett helt otroligt fyrverkeri och vi kände oss ganska nöjda med vår position på första parkett. Ááme lagade fantastisk gräddig pasta och kvällen var fulländad.
När autopiloten var på plats var också Suedama klara och pappas biljett var ombokad. Vi hade 2611 sjömil till Barbados och vi visste att det skulle bli en bit längre eftersom man måste gå rätt långt söderut för att få de perfekta passadvindarna. Så nu var bara frågan, skulle det blir fjärde gången gillt?
Första dygnet hade vi ganska hög sjö men vi fick ändå en hyfsad start. Men sen försvann vinden och det var redan dags att starta motorn. Även om vi helst seglar så är det skönt när sjön är platt och man tuffar fram lugnt och still. De andra båtarna passade på att bada men vi är lite för rädda för hajar för att göra det. De fick också se en stor val som dök framför dem något som vi tyvärr inte fick se den här resan men kanske på hemvägen. En av de stilla kvällarna satt vi på fördäck och då kom det dock något som påminde om delfiner men var lite större och pustade som valar. Även om de inte var så stora så kändes det väldigt mäktigt. Deras långsamma rörelser i det stilla vattnet mitt i natten.
De nästkommande dagarna fick vi igen för allt det lugna. Då fick vi riktigt obehagliga vågor från både nordväst och nordöst. Vi bodde helt enkelt i en tvättmaskin. Man svär och fräser nästan hela tiden för inget blir som man vill. Det är alltid samma sak. Precis när man lagt upp mat på tallrikar som ändå står på halkskydd så kommer det en extra stor våg och välter ner dem i vasken eller på något ännu värre ställe. Reaktionerna på det är häftiga och snabba. Samma sak är det när man hela tiden slår sig. Jag var så full av blåmärken att mina ben var helt lila. Alla dessa kanter som är precis i rätt läge när en våg kommer. När vi ska sova har vi sjökojer i salongen där man ligger stilla men vi tycker att det är skönare att ligga i den riktiga sängen som har tjockare madrass. Problemet är att man far runt som en liten vante. Nåja, det finns bra stunder med.
Ett annat fenomen som vi blivit bekanta med är Squalls. Det är kraftiga regnskurar med hårdvind som försvinner på ca 15 min. De verkar främst komma på nätterna och vi seglar då med mindre segel för att lättare kunna reva. En natt så kom det faktiskt en regnbåge i samband med det här. Det var rätt märkligt att se den mot den svarta himlen. Det är vackert med alla stjärnor man ser och det är bäckmörkt ute tills ett på natten. Först då går månen upp och det blir ljust och fint. När vi hade ungefär 700 mil kvar fick vi en squall under natten. Vi hade då två segel ute för det hade varit väldigt svag vind tidigare. Vi styrde också med vindrodret och precis när regnet kom så lossnade något på vindrodret så att det inte längre höll båten på rätt kurs. Eftersom vi hade ett segel på var sida, alltså två försegel, kom dessa på samma sida precis när vinden tutade i. Följden blev tragisk med en knäckt spinnackerbom. Jag sov och det var bara att traska upp och assistera Johan när han försökte fixa till situationen. Resten av natten fick vi gå med ett segel och så fortsatte vi också. Det gick lite långsammare men vi tog oss fram. Ännu långsammare gick det på slutet då vinden försvann nästan helt. Det kändes som om vi var så nära men ändå inte. Det var jättedrygt att sitta och skumpa fram i 3 knop när vi vet att hon kan göra mer än det dubbla. Då började man istället jaga dessa squalls som man tidigare fruktat. Nu ville vi ha varenda liten vindpust.
Vi hittade så småningom våra rutiner och det gick faktiskt ganska bra. Vi lämnade Suedama och Civa efter elva dagar och då hade vi seglat runt 1000 sjömil. Det kändes mycket tråkigt att fortsätta själva men båten gick mycket bättre när vi kunde balansera henne och vi har haft daglig kontakt på SSB radion med Suedama. SSB radion är helt otrolig och det är roligt att prata med andra seglar och kontaktpersoner hemma. Eftersom vi också kan maila är det snabbt och lätt att förklara för alla hemma att allt är ok. Det ända som hindrar mig från att prata i radio precis hela dygnet är att strömmen tar slut. Vi har haft lite problem med motorn som har gjort att vi vill vara extra försiktiga med just strömmen. Vi hade en liten läcka som gjorde att det kom in luft i systemet och motorn gick då upp och ner i varvtal. Till slut fick Johan tätt på den men han fick slita rätt hårt innan. Tack och lov var det en dag då det inte var så mycket vågor.
Dagarna ser ut på följande sätt.
20.00-24.00 Hanne har vakt och Johan sover
24.00-06.00 Johan har vakt och Hanne sover
06.00-12.00 Hanne har vakt och Johan sover’
12.00 Vi försöker äta någon form av lunch
12.30-16.00 Johan har vakt Hanne sover
16.00-20.00 Vi brukar städa upp, duscha och göra lite mysigt. Vi ser ofta på film, spelar spel eller sitter och tittar på stjärnorna. Vi brukar också laga till lite middag av något slag, kanske tom popcorn.
De tider som vi pratade i radion var följande (UTC) Efter tiden följer frekvensen
09.00 8182 Båtar i Las Palmas och Suedama
11.00 21810 Lyssnar vi på Sveriges radio
11.30 21325 Skandinaviska nätet som drivs av Gustav och Mats i Sverige
13.00 21400 Trudy som sitter på Barbados och ger väderrapporter till de som korsar
19.00 8182 Las Palmas båtar och Suedama igen.
23.00 16546 Karsten i Panama som ger väder
Dessutom är det en och annan tid som man bestämmer med andra båtar. Så som ni ser är det fullt möjligt att prata bort dagen. Vi fick dock prioritera och kunde inte vara på alla tider alla dagar.
När vi hade 1125 sjömil kvar till Barbados förlovade vi oss på fördäck. Det var jättemysigt att i solnedgången byta ringar och dela en liten flaska champagne.
Konstigt nog så blev våra fiskeredskap inte ens blöta. Jag vet inte vad der beror på men vi kände inte för det. Tidigare har vi ju fått fisk och det har varit jättetrevligt men inte denna gången. Jag vet att de andra har fått mycket fisk, kanske slänger vi ut linan nästa tur. Vi har dock fått en flygfisk som hoppade in i sittbrunnen men den slängde vi i igen.
Även om man hela tiden längtade fram så försökte vi stanna upp och njuta. Det var en otrolig naturupplevelse. Vattnet är blått på ett sätt som jag aldrig sätt förr och när solen skiner är de så vackert. Även stjärnhimmeln och de underbara solnedgångarna är saker vi lär komma ihåg. Temperaturen har stigit hela tiden längs med vägen och på slutet hade vi knappt några kläder på oss på hela dygnet. Det är härligt att äntligen få möjlighet att sola på fördäck. Underbart!
När vi har vakt på natten är vi mycket inomhus men tittat ut var 12 minut. Däremellan skriver vi, läser eller sover. Äggklockan är mycket välanvänd. Det är helt ok att göra detta på bara två personer men det är lite jobbigt att aldrig få sova åtta timmar i sträck.
Efter lite mer än 24 dygn kom vi äntligen fram till Barbados. Solen sken och det var helt underbart. Ön såg inte ut som vi tänkt oss alls. Från där vi var såg det ut som Skåne fast med vita stränder, och jag gillar ju Skåne. Vid lunchtid angjorde vi Port St Charles på nordväst sidan av ön. Trudy på SSBn hade rekommenderat denna nya lyxmarina. Vi hade naturligtvis inte råd att stanna men det var bra ställe att checka in på. Man ligger oftast på ankar i Karibien eftersom det är så dyrt. Det är rätt behagligt att ligga för ankar och man tar sig lätt dit man vill med dingen.
När vi kom fram möttes vi av två trevliga killar som tog våra linor och efter vi bundit fast henne så gick vi till hamnkontoren. Där fanns det tre rum som vi skulle gå in till. Det började med hälsorummet. Där frågade en man om diverse olika sjukdomar ombord och vi fick fylla i papper. En fråga var om båten var råttlicensierad. Han berättade att det var om man hade något hinder som gjorde att råttor inte kunde komma ombord och att man kunde få ett certifikat på det. Jag kände mig plötsligt väldigt nöjd med att vi ska ankra. Nästa rum var Immigration. Där fick vi fylla i ännu mer papper och visa passen. Tredje rummet var Tullen och där fick vi förklara att vi inte hade några saker ombord som vi inte fick ha. Här ville de också ha betalt. Ungefär 200 svenska för att klarera in och ut vilket inte är speciellt mycket. Problemet var bara att vi hade inga Barbados dollars och de tog inte visa. Så vi fick lova att komma tillbaka senare. Inte kul eftersom vi skulle ankra på södra delen av ön. Vi återgick till båten fyllde på diesel och vatten. Trots allt vi hört så var färskvattnet gratis och vi bestämde genast att komma tillbaka dit innan vi lämnar ön. När vi betalade dieseln drog de kortet på mer än beloppet och vi kunde betala tullen. Skönt. Vi tuffade iväg från hamnen och öppnade champagnen. Vi känner oss mycket stolta för att ha genomfört det här. Precis innan det började skymma kunde vi ankra på fem meters djup utanför huvudstaden Bridgetown. Vi åt middag på fördäck och njöt av den underbara musiken som kom från stranden. Äntligen framme! Vi hade nu åkt 2883 sjömil sen Amfi del Mar och det tog som sagt 24 dagar. Sen Sverige har vi totalt åkt 6111 sjömil. Suedama och Civa kommer fram ungefär 2-3 dagar efter oss och vi kommer att ansluta till dem på Tobago inom en vecka.
Det var underbart att sova första natten utan att bli väckt. Det var också underbart att för första gången på länge få sova tillsammans. När vi vaknade nästa dag så sken solen och vattnet var så grönt runt omkring oss. Vi trotsade vår hajskräck och tog snorkelutrustningen på invigningsdopp. Vattnet var ljummigt och härligt. Vi ligger i en vik med en lång vit strand innanför. När man snorklade runt båten kändes det som man låg i taket på en balsal. Det var så klart vatten och som tur var såg vi inga stora fiskar. Vi har inte snorklat mer än en gång tidigare och jag måste erkänna att jag var lite nervös och tittade noga runt omkring mig. Det finns ett vrak en bit bort som vi ska utforska närmre en annan dag. Resten av den här dagen städade vi båten och sen åt vi god middag på restaurang på kvällen. Det var dock inte så lätt att hitta ett ställe för det fanns inga. Vi gick förbi tre stycken Kentucky Fried Chicken innan vi hittade en ända vanlig restaurang. Så kan det vara.
Idag som är vår andra dag här regnar det faktiskt. Jag ska försöka hitta ett Internetcafé och publicera detta idag och sen ska jag till flygplatsen och hämta pappa. Han kommer att vara med i fyra veckor.
Ta hand om er!
Hälsningar från värmen
Hanne och Johan
