Hem
Båten
Båtens historia
Besättning
Resebrev
Bilder
Förberedelser
Litteraturförteckning
Sponsorer
Länkar
Kontakt
Resebrev

Här hittar ni våra resebrev och en länk till vårt bildgalleri. Vi har fått önskemål på att ha det senaste resebrevet överst så därför har vi gjort så. Så vill ni läsa hela historien från början så får ni börja med resebrevet längst ner. För logikens skull är det döpt till första resebrevet. En del är skrivna av Hanne och en del av Johan, ni ser vilket på det namn som står forst.


Här är länken till våra bilder.


Sjuttonde resebrevet 1 september 2004

Det här blir det sista resebrev vi skriver för den här gången. Vi är nu hemma igen i Kalmar och Isis ligger på Oxelösunds båtvarv. Lyfter gick bra men det återstår mycket jobb innan vintern får komma. Vi har börjat tömma henne men det är nästan ofattbart vad grejer som får plats i en liten båt.

Vi är fyllda av upplevelser från ett år till havs. Det har hittills varit vårt livs största äventyr. Vi har så otroligt många fina minnen från resan och konstigt nog så är det överseglingarna som nu i efterhand känns häftigast. Det var en otrolig upplevelse att komma fram till Barbados efter 24 dagar till havs. Vi kan verkligen rekommendera det som landningsställe. Jag glömmer aldrig hur fantastiskt det kändes att i skymningen ankra upp framför en lång vit strand och höra musiken från baren på stranden. Vi satt på fördäck och delade en flaska vin innan vi sen stupade i säng. Mötet med valarna på Atlanten är också ögonblick som verkligen har gjort intryck på oss.

Men uttrycket ”the highs are higher and lows are lower” stämmer otroligt bra på långsegling. Även om det mest är underbart så är det vissa tidpunkter då man är kall, blöt och rädd. Det tacksamma är att man glömmer så fort. Det är då extra härligt att komma i land och gå ut och äta och träffa människor. Ett annat uttryck som också stämmer bra är att långsegling är som att stå i en kalldusch och riva sönder tusenlappar. Det är ett otroligt dyrt nöje. Visst kan man komma billigare undan än vad vi gjort men vår ambition var att inte bli sittandes på båten utan ha möjlighet att göra det vi ville. Vi har haft en månadsbudget på 11500 inte inräknat båtlånet och försäkringar. Vi har ”nästan” klarat det men jag skulle gissa att vi gått över med ca 1500 i månaden. Totalt med alla båtprylar, försäkringar, räntan på båtlånet, och levnadsomkostnader ligger vi på ca 1000 kronor om dagen under ett år. Men det har verkligen varit värt var enda krona.

 

Vi har träffat så otroligt mycket nya vänner och det ska bli roligt att senare åka runt och träffa dem. Med många av dem har vi levt mycket nära under perioder och vi kommer att sakna dem mycket. Vi har fått många nya vänner för livet.

 

xml:namespace prefix = o />

Vi är mycket stolta över att vi genomförde allt som vi bestämde oss för att göra. Det är inte vanligt att man planerar något sådant på enbart åtta månader. Jag tror att det vi lärt oss är främst att vi kan själva förändra vår situation och att det kanske medför att vi inte sätter oss med en livssituation som vi inte trivs med. Kanske kan vi i så fall komma ihåg att man på egen maskin kan ändra den. Vem vet kanske seglar vi igen! Det lär dock dröja ett bra tag för nu är det underbart att vara hemma igen.

 

Avslutningsvis vill vi passa på att tacka alla som har gjort den här resan möjlig. Anita, Johans mamma, som under ett helt år slitit med King. Hade inte den lösningen varit möjlig hade vi aldrig kunnat åka. Hon hyste även in oss i hennes bostad under 6 månader när vi arbetade och sparade pengar. Britta (Hannes mamma) och Digby  (Hannes pappa) tack för att ni ställt upp på alla möjliga sätt. Resten av vår familj och vänner som stöttat oss och följt vår resa. Tack för alla mail! Ett speciellt tack vill vi rikta till Arne (Hannes morfar) som med stort intresse och obegränsad uppmuntran följt vår resa. Det har betytt väldigt mycket för oss. Vi tackar även alla de som vi inte känner (än) och som följt vår resa via hemsidan. Det är kul att veta att vi kunnat inspirera så många och att ni haft användning för vår information. Sist men inte minst vill vi tacka våra sponsorer för att det gjort resan så mycket lättare.

 

Nu ska vi återgå till det normala livet hemma.

Ha det gott och tack för den här tiden

Hanne och Johan


Sextonde resebrevet 3 augusti 2004

I Cherbourg unnade vi oss att gå på riktigt fin fransk restaurang och förälskade oss den franska getosten. När vi var klara att ge oss av hade affären som skulle titta på autopiloten på eget initiativ skickat iväg den till Simrad. Det innebar att vi fick stanna ett par dagar till vilket egentligen var precis vad vi behövde. Vi tog det lugnt, gick promenader och hade det skönt. Ithaka som hade tillbringat en underbar vecka i La Coruna kom in till hamnen och vi hade en trevlig mexikansk afton på Isis med kortspel och Tequila. Dagen efter, när vi var lite småtrötta och hade tagit sovmorgon, kom tullen och knackade på. Helt plötsligt hade vi fyra personer ombord som ville kolla i skåp och under golv. Det var med nöd och näppe som vi slapp öppna alla våra sju diesel- och vattentankar. Ithaka berättade att de i Frankrike hade varit utsatta för samma sak men då stannade de inte en timme utan åtta. De hade då lovat sig själva att aldrig mer åka till Frankrike men saker och ting ändras ju. Fransmännen verkar vara lite extra nitiska för den andra gången som vi blev bordade var ju i Guadeloupe som också är franskt. Det är konstigt att det kan skilja så mycket mellan EU länder. I Portugal fick vi på flera ställen gå till fyra olika kontor när vi checkade in. Jag kan inte ens föreställa mig anledningen till det men är tacksam för att de låg i samma hus. I Frankrike å andra sidan ville de på marinan inte veta mer än båtens namn och längd. I Portugal tyckte de tydligen att det var viktigt att veta vilken typ av motor vi har och hur många master etc. 

 

Hursomhelst så fick vi vår autopilot igen och vi kunde nöjda ge oss av hemåt. Det var en stilla solig kväll då vi gav oss av och vi började med fin medström. Även de kommande dagarna var det lugnt och vi gick mest för motor.

Det var skönt att för andra gången klarat av engelska kanalen utan problem. Vi har haft tur med vädret båda gångerna bortsett från dimman. Om man känner till reglerna ordentligt är det inte speciellt svårt att navigera där. Det finns något som kallas trafiksepareringszoner som i princip ser ut som E4an för båtar. Här får bara de stora båtarna gå. Så de är egentligen inget hot bortsett från när de ska in och ut ur hamnar. Däremot alla dessa helt galna fiskebåtar. Ibland så känns det som om de anstränger sig för att köra på oss. Vi brukar lägga oss precis utanför trafiksepareringszonen för ofta går inte fiskebåtarna så nära. På så vis slipper man den mesta trafiken. Har man sen hjälp av radarn med larmet går det ganska bra. Jag skulle aldrig segla här utan radar med tanke på hur ofta det ligger dimma.

Tanken när vi åkte var att nå ända till Cuxhaven som ligger 15 nautiska mil från Kielkanalens början. Efter tre dygn så tog det stopp. Vi hade svag vind rakt i nosen och vi stod gjorde nästan ingen fart framåt med motorn. Det var bara att konstatera att något satt sig i propellern så vi svängde in mot Den Helder i Holland. 

Den Helder har den bästa duschen av alla marinor som vi varit i. Det är bra drag i den och man kan själv reglera värmen. Dessutom är den igång tills du stänger av den, du behöver alltså inte trycka in en knapp var tionde sekund som i Cherbourg. Den här var dessutom gratis medan den franska kostade 2 Euro för tio min. Vi njöt för fullt och sen fick vi i oss lite mat på puben. Där fick vi också höra att marinen som har en väldigt stor anläggning i Den Helder ställer upp och dyker på båtar. Nästa dag ringde hamnkaptenen till dem och fem killar dök upp på vår brygga. Precis innan hade vi fått byta plats och det verkar som om det som satt fast lossnade då. En kille var ändå nere och kollade för säkerhetsskull men propeller var ren. Inte en krona ville de ha för besväret. De fick tydligen inte ta betalt och vi var mycket tacksamma.

 

Vi bestämde oss för att gå på kvällen så att vi skulle landa vid Kielkanalen på morgonen två dagar senare. På så vis kunde vi gå rätt in genom slussen. Fritidsbåtar får inte gå på kanalen på natten. Under eftermiddagen innan vi gav oss av hyrde vi cyklar av marinan och åkte in till centrum. Den Helder är en fin och ganska stor stad. För första gången på mycket länge gick vi på Mc Donalds. Det är två saker som är annorlunda med Holland. (Bortsett från att de har tur i fotboll.) På samtliga ställen där vi har betalt något har de vägrat att ta visakort. Det andra är att man måste betala för ketchupen på Mc Donalds. Mycket märkligt! Vi strosade runt på stan ett tag lyssnade på lite musik på en uteservering och begav oss tillbaka till marinan. Efter ännu en underbar dusch styrde vi sen fören mot havet igen. Det var ännu en fin kväll med sol och ingen vind.

 

xml:namespace prefix = o />

När vi kommit en bit ut kom en liten snabb motorbåt mot oss. Min första tanke var att det är typiskt att vi hade klarat hela Karibien utan pirater men att de skulle komma här. Sen tog logiken överhand och naturligtvis var det bara kustbevakningen som vill borda oss och se våra papper. Det gick smärtfritt och de var av båten på tio minuter. Vi kunde således fortsätta vår färd.

 

Under dagarna som följde hade vi svag motvind. Vart vi än vände fören vände vinden efter. Jag tror inte vi hade segel uppe förrän strax innan Kielkanalen. Då bestämde sig autopiloten för att han inte längre kunde styra när vi seglade så han får skickas på service igen. Företagen som säljer autopiloter borde skämmas. I princip alla har problem med sina nya autopiloter. Hur kan det bara göra produkter som fungerar så dåligt. Slussningen in gick bra och vi tuffade i sakta takt fram på kanalen. Det var en underbart fin sommardag med strålande sol. När det började bli kväll la vi till i Rendsburg och dit kom Tobi från Tamam Tamam. Vi träffade honom i Cascais och det var verkligen ett kärt återseende. Tobi bor i Kiel och kom och hämtade oss i marinan. Vi åkte till en annan by och gick på en helt otrolig revbensspjällsrestaurang. En portion bestod i princip av en halv gris och det var tacksamt att man fick ta med sig en doggybag.  Vi hade en mycket trevlig kväll och nästa dag tog vi oss en ordentlig sovmorgon. Sen tankade vi båten och gav oss iväg ut på kanalen igen.

 

Det har gått åt mycket diesel sen vi var i Frankrike och det är inte billigt. Tusentalskronor har gått upp i rök men det kan det väl vara värt för att få en skön hemfärd.

 

Det var en mycket varm dag när vi kom fram till Kiel och slussade ut i Östersjön. Där väntade Tobi ankrad i Tamam Tamam och vi la till långsides. Vi stannade och såg på solnedgången medan vi åt upp resterande revbensspjäll. Vi kanske har nämnt det innan men känslan av sommar är otrolig. Även om det är varmt i Karibien så känns det inte som svensk sommar. Man blir inte glad på samma sätt. Därmed inte sagt att Karibien inte är underbart för det är det men jag tror inget går upp emot svensk sommar.

 

Vi lämnade Tobi igen och gav oss av mot Ystad. Det var så vackert när vi åkte ut från Kiel och man kunde känna välbekanta dofter som vi inte känt på ett år. Allt gick mycket bra ända till jag vid midnatt fick väcka Johan och springa in på toan. Jag var ordentligt magsjuk, skulle misstänka att det var en släng av matförgiftning. Vi åt en underbart god lunch i Rendsburg och det verkade inte som om min mage riktigt gillade den. Johan var otroligt snäll och lät mig sova hela natten.

 

Vi gick för motor med svag motvind hela vägen. Vi har verkligen inte haft tur med vinden. Den har vänt som vi hela tiden. Tex när man åker mot Ystad från Kiel kan man förenkla det genom att säga att man går österut tills man är förbi danska Gedser och sen åker man norrut. Första sträckan hade vi rak ostlig motvind och precis när vi skulle runt Gedser och få medvind kom mycket otäcka åskbyar i en front och vinden vände naturligtvis upp på nord så att vi även nu fick motvind. Så har det varit ända sen Frankrike.

 

Klockan 07.30 kom vi fram till Sverige och Ystad. När jag skriver det här har vi legat här ett par timmar och Johan har redan fått jobb som glassgubbe på restaurangen. Vi stannar antagligen till torsdag och sen fortsätter vi mot Kalmar.

 

Ha det gott!

Hanne och Johan  


Femtonde resebrevet 20 juli 2004

I förra resbrevet beskrev vi hur vi kom fram till Azorerna. Jag vill bara tillägga vilken otrolig känsla det var att känna frisk luft igen och få en känsla av Europa. Mataffärerna har stort utbud och allt är så civiliserat. Karibien var underbart men på något sätt är det kontrasterna som är det häftiga.

Ponta Delgada som är Azorernas "huvudstad" var en mysig stad och ön Sao Miguel var vacker. Johans mamma Anita och min mamma Britta kom och besökte oss i en vecka. De bodde på ett mycket fint hotell precis bredvid marinan. Där kunde även vi njuta av lyxen med dusch och badkar. I Karibien har vi ju duschat i kallvatten i sittbrunnen vilket har varit helt ok men eftersom vatten kostar pengar där var det bara korta duschar. Att nu få stå ( i mitt fall ligga i badkar) i varmvatten hur länge vi ville var lyx.

Vi tog det ganska lugnt under den veckan men åkte på en busstur till en sjö som heter Furnas. Turen inleddes med ett besök på en te-fabrik som i ärlighetens namn var ganska meningslöst. Det var däremot mysigt att bara sitta i bussen och se ut över landskapet. Ön var full av blommor och kor. Tydligen finns det fler kor än människor på ön. Vid Furnassjön fick vi hämta den mat vi skulle äta till lunch. Det var olika sorters kött, kyckling och rotfrukter som legat i grytor nere i små kokande källor. Där hade maten legat över natten och nu hämtade men upp den under överinseende av ca 100 charterturister. Sen åkte alla till ett hotell där måltiden skulle avnjutas. Det var ganska häftigt men inte så där väldigt välsmakande. Hur som helst så återstod dagens höjdpunkt. Vi fyra hoppade över den guidade turen i den botaniska trädgården och gick direkt för att bada i den varma källan. Det var en mycket stor gul (av järn) bassäng där vattnet var ca 38 grader. Källan kallades ungdomenskälla och det var ljuvligt att bada där. Det var lite små mulet ute så det var underbart att få simma i det varma vattnet. T.o.m. varmare än i Karibien.

Under resten av veckan tog vi det ganska lugnt, strosade runt på stan och njöt av middagar på restaurang. I Ponta Delgada fanns också ett stort shoppingcenter där vi traskade runt en del. Även när våra mammor åkt var vi där och gick på bio. Något som vi inte haft möjlighet till på ett tag men upplevelsen blev lite förminskad när vi smakade på popcornen. Socker!!!!! Vem har kommit på den idéen.

Nu närmade sig midsommar och vi bestämde oss för att stanna kvar på ön och ta det lugnt. Mammorna hade med sig midsommar mat inkluderat nypotatis så vi fick en mycket fin midsommar. Samma dag anlände Two Good den svenskamerikanska katamaranen som vi hade radiokontakt med över Atlanten. Den ska vidare in i Medelhavet nu. Det är den första katamaranen som vi varit inne i och det är otroligt vad stora de är.

Vi hade mycket jobb att göra på båten innan hon var klar för ännu en längre överfart så vi blev kvar längre än vi hade tänkt oss. Vi bestämde oss också för att hoppa över Irland och Skotland och åka dit en annan gång. Tiden rinner iväg för oss och vi känner att det är skönt att komma hem i tid innan allt drar igång. Dessutom så missade vi Frankrike på vägen när så varför inte ta det på hemvägen.

Under vistelsen i Ponta Delgada så följde vi naturligtvis fotbolls EM dagligen. Nästan alla pubbar visade matcherna och på hotellet som Mamma och Anita bodde på fanns storbilds TV. Det var kul att följa Portugal i de matcher de vann för det var riktig fest då. När de gick till final åkte de runt och tutade och skrek precis hela natten. Vilken underbar glädje! (Synd att inte vi fick uppleva det…så nära) När Sverige mötte Holland var vi och såg matchen med våra holländska båtgrannar på båten Ithaka. Intressant!

Ithaka och vi lämnade Ponta Delgada samma dag men de svängde senare av mot La Coruna. Turen till Frankrike var 1256 sjömil och vi beräknade att den skulle ta 10-11 dagar. Ack vad fel vi hade. Det började med vindstilla i två dagar vilket innebar att vi fick gå för motor. Vi upptäckte då att det var stopp i två tankar vilket innebar att vi endast hade 200 liter diesel och därför skulle bli tvungna att spara ganska mycket. Efter två dagar kom en front förbi och utan att någon hade förutspått det fick vi tretti knops vind med byar på mer vilket motsvarar styv kuling. Dessutom kryssade vi då och då känns det alltid värre än vad det är .Vågorna byggdes upp och det var mycket otrevligt. När jag ligger och sover hör jag helt plötsligt ett brak bredvid mig. Då har väggen till stuvutrymmet rammalt bort och ut for hela vårt vinförråd, skoförråd och skruvförråd. Det var bara att börja stuva om.

Nästa incident var autopiloten. Den började skrika i sittbrunnen och sen tvärdog den. Det innebar att när det var helt vindstilla fick vi handstyra. Något som vi inte tycker är speciellt roligt.

Mananan och Tuff som vi också hade sällskap med från Karibien hade startat tre dagar före oss. Tuff skulle också till Frankrike men Mananan till Irland. En kväll berättade Herb (en av våra väder gurus) att en storm skulle korsa deras väg och rådde dem att gå västerut istället. Framförallt Tuff eftersom de var närmst. De följde hans råd och slapp ifrån det värsta. Vi var tacksamma för att vi var längre bak då.

När vi hade varit ute i nio dagar hände det som jag väntat på, jag fick se val. Det var en underbart fin dag och jag satt ute och lyssnade på musik och läste hela dagen. Helt plötsligt så hör jag ett utblås bakom mig. Valen var gigantisk och var ca 100m från båten. Runt den simmade också ett par mindre Grindvalar. Vi kunde aldrig artbestämma den stora men jag vet att den var bra mycket större än båten. Redan två timmer efter händer det igen. Den här gången var valen närmre och han var uppe två gånger innan han dök igen. Det var en Fenval som är världens näst största val. Just den här var nog precis lite större än båten. Jag skulle gissa på en ungefär 12m. Det var fantastiska upplevelser.

Natten därpå var Johan med om en ganska otäck grej. Vi hade absolut ingen vind och eftersom vi viste att en front med vind nalkades så låg vi bara och drev. Vi gjorde kanske 1,5 knop framåt och det var becksvart ute. Sjön var helt platt och det var tyst. Johan satt inne och hörde utblåset. Han gick ut och när ögonen vant sig vid mörkret kunde han se något som han tror var en kaskelott ca 25 m ut på babordssida (vänster). Valen följde med båten och efter en stund så hördes samma ljud på andra sidan. Där låg en lika dan val på precis samma avstånd på båten. Så där satt Johan omringad av två stora valar som följde båten på nära håll mitt i svarta natten. Han tyckte det var mycket otäckt och jag är ganska glad att han inte väckte mig.

När vi kom in i engelska kanalen möttes vi som vanligt av tjock dimma. Det är oerhört trafikerat och vi hade stor nytta av radarn. Först ser man de stora fartygen på den och sen när man ser att de är ungefär 500 m bort kommer de ut ur dimman som gigantiska spökskepp. Håller man sig bara lugn och följer med på skärmen så är det ingen större konst att navigera mellan fartygen. Sen kan man ju givetvis undra vad engelskmännen har att dölja eftersom det alltid verkar vara dimma här.

När vi slutligen bara hade 10 sjömil kvar och svängde upp mot Cherbourg så slog strömmen om och vi fick en fart på 1,5 knop. Så nära och ändå tog det så lång tid. När vi äntligen kom fram hade vi varit ute i 15 dagar och 19 h och rest 1471 sjömil. Roffe, Lotta och Lurvas (en mycket söt portugisisk vattenhund) på Tuff mötte oss på bryggan. Vi fick ett mycket varmt mottagande och samma kväll bjöd de oss på en fantastisk middag. Vi fick oxfilé, klyftpotatis, sallad och underbar sås. Utan att ljuga kan vi säga att det var det godaste vi ätit på hela året. Det var också väldigt kul att träffa Tuffarna igen. Sist vi såg dem vari Las Palmas. De har varit ute i fem år nu och under året har vi haft kontinuerlig radiokontakt.

När vi kom iland fick vi även veta att vi hade en spekulant på båten som ville komma hit. Det innebar att vi nästa morgon fick gå upp tidigt och lägga hela dagen på att städa. Sen kom han och var mycket intresserad av Isis. Vi gick igenom hela båten, kom överens om pris och gjorde i ordning kontrakten. Precis när vi skulle lyfta upp henne på land så ångrade han sig och åkte hem. Det var ganska jobbigt eftersom vi hade ställt om oss helt. Vi är absolut inte oroliga för att inte få sålt henne men vi hade liksom börjat fundera på att slippa segla sista biten. 

I ärlighetens namn är vi lite trötta på det just nu. Det är bara att bita i det sura äpplet och vi jagar efter Tuff om en dag eller två.

Cherbourg är en mycket mysig stad och med spekulanten var vi på underbar fransk restaurang. Det blir det nog ikväll igen.

Planen är att gå så snabbt som möjligt hemåt. Vi vet ännu inte var vi stannar i Sverige. Kanske åker vi direkt till Oxelösund och lyfter båten men mer information om det kommer på hemsidan. I slutet av augusti ska vi vara hemma i Kalmar igen. Sen får vi se vad som händer i framtiden.

Ha det gott!

Hälsningar

Hanne och Johan


 

Fjortonde resebrevet 17 juni 2004 

Skulle vi aldrig komma ifrån st Maarten. Det verkade nästan inte så. Allt vi ville ha var lite bra väder att starta i med varje morgon vaknade vi upp till en grå himmel och vinande vind. Skulle vi verkligen behöva vänta lika länge som vi var tvungna till på Gran Canaria? Nej! Som tur var slapp vi det och inte behövde vi vända tillbaka flera gånger heller.

Även om vädret inte hade bättrat sig så mycket som vi hoppats på så bestämde vi oss den 18 maj för att ge oss av. Visst kunde det bli lite obekvämt i början men det var inget som vi inte skulle klara. Vi fick kryssa i ganska hård vind och jobbiga vågor till att börja med. Sjösjukan slog till och det var allmänt jobbigt ombord. För att underlätta vår vardag lite så drejade vi bi en stund varje dag för att laga mat och vila lite. Detta innebär att man skotar seglena på ett speciellt sätt så att båten driver med vinden på ett lugnt och behagligt vis. Man kan säga att man får en liten paus i seglandet, nästan som att ankra till havs. Detta är även en bra taktik om man hamnar i hårt väder, då man kan stänga in sig under däck och vänta på bättre väder. Därför gjorde vi ganska dåliga distanser mot målet det första dagarna men moralen behölls på topp.

 

Vi fick även sätta våra kunskaper i segelsömnad på prov det första dagarna efter som att skothornet på vår Genua blåste sönder. Samtidigt passade vi på att justera våran rigg genom att spänna om för och akterstag som vi tyckte hade slakats lite under de första dagarnas kryssning

Efter ungefär en vecka så vred vinden och vi fick lite bekvämare segling. Då kom nästa problem. Ett lågtryck började byggas upp utanför Dominica och fick stämplat ”possible tropical cyclone” . Inom ett par dagar skulle denna best vara över oss med allt av vad det nu vill säga Tack vare att vi har tillgång till väldigt mycket väderinformation via SSB radion kunde vi flera gånger om dagen se hur lågttrycket rörde sig och omvärdera våra beslut om vad vi skulle göra. Vi hade även kontakt med andra båtar som låg i vår närhet och med landbaserade stationer som hela tiden gav oss uppdaterat väder Här följer en kort beskrivning av de landbaserade stationer vi använde för väderinformation

13.00 UTC frekvens 21400 Trans Atlantic net: Här har Trudy på Barbados ett vädernät för Atlanten korsare. Det är även hon som publicerar vår position på internet. Trudy är noga med att man ska var fullvärdig radioamatör och det är nog det ända stället vi stött på där de frågar om det.  

20.00 UTC Mats och Gustavs nät i Sverige för skandinaviska seglare: Här finns danska Helge som ger väder. 

19.30-22.00 Herb: Det här är det största vädernätet och Herb pratar dagligen med ungefär 70 båtar. Man får ropa in och sen återkommer han område för område. Han är otroligt skicklig men väldigt speciell. Om en båt inte går som han vill så blir han riktigt arg. Lite komiskt att lystna på.

22.30 8182 och 23.99 16546 Karsten i Panama: Ger väder till skandinaviska båtar. Också väldigt duktig men Karsten har tyvärr varit sjuk under vår översegling. Vi saknar honom och hoppas att han snart kryar på sig. 

Förutom dessa landbaserade stationerna hade vi även daglig kontakt med fyra andra svenska båtar, varav den närmaste låg på ca 100 nm avstånd 

Genom alla dessa källor, som dessutom är helt gratis får man en bra blick över vad som händer och hur fronter och lågtryck rör sig runt omkring det området man befinner sig i. Detta gör att man hela tiden kan ändra sin kurs och fart för att klara sig undan hårt väder och få så mycket medvind som möjligt. Ibland är det tex. bättre att minska sin fart och vänta på att ett lågtryck skall passera framför än vad det är att rusa rakt fram så fort man kan hela tiden.  

Med lite blandad tur och skicklighet lyckades vi tillslut fly undan vårt efterföljande lågtryck, som vid det här laget utvecklats till storm. Sista dygnet innan stormen skulle vara över oss seglade vi med fulla ställ och med motorn igång i sydostlig riktning för att hinna undan vår best. Natten efter kunde vi se den efterföljande fronten som med blixt och dunder passerade strax norr om oss. Men själva upplevde vi inte mer än en liten snäll kuling under ca 12 timmar. 

När lågtrycket äntligen passerat oss följde flera dagar med lagom vind och lugn sjö. Det var skönt att kunna andas ut efter flera dygns katt och råtta lek. Vi gjorde till och med några riktigt snabba dygn och satte nytt rekord med 154 sjömil ett dygn. Vi hade tur under större delen av resan. Mestadels var det behaglig vind och lagom med vågor. 

Så äntligen hände det som vi väntat på, en val dök ca 150 meter ut på vår babords sida. Vi fick inte se den länge men det var oerhört mäktigt. Vi var dessutom lyckliga nog att få uppleva det igen dagen efter. Då jag hörde det markanta blåsljudet när valen blåste upp en vattenkaskad bara ca 40 meter från båten. Han hann precis få upp videokameran och kunde filma det sista utblåset innan valen dök igen. Men vi var inte det ända som sett val. En utav de båtarna som vi hade radiokontakt med rapporterade en dag att det nästan kolliderat med en Kaskelot på ca 20 meter. Troligtvis hade valen legat och sovit vid ytan när deras båt bara passerade på ett par meters håll. Snacka om att vi var avundssjuka. 

Det var en stor skillnad att korsa Atlanten från Karibien jämfört med att segla till Karibien. När vi seglade till Karibien var vi bortskämda med Nord- ost- passaden som gav oss en stabil medvind hela vägen över. Nu var det tvärtom. Vi fick ta in segel, ta ut segel, upp med spinnakerbom, ner bommen etc. Flera gånger per dag fick vi nya förhållanden och fick agera utefter det. Tyvärr gick ännu en spinnaker bom sönder. Så nu har vi bara en kvar. (Vi blev ju av med en på andra hållet också) 

Efter 21 dagar så såg vi äntligen land igen. Det var en otrolig känsla och Azorerna var underbart vackert. Första ön som vi kom till Var Faial och byn Horta. Det här är en traditionell ort att anlända till och det var ett kärt återseende med många av våra vänner som vi träffat från och till under resan. Vi var i Horta i tre dagar och arbetade för fullt med att återställa båten efter seglingen.  

Vi var ute och åt på kvällarna och besökte Peters bar. En legendarisk bar som det står om i alla seglingsböcker. Här träffas alla seglarna och berättar rövarhistorier för varandra över en god och välförtjänt öl. Tyvärr hade vi inte mycket tid till sightseeing i Horta eftersom vi väntade besök på ön San Miguel och vi ville vara där i tid. Efter fyra dagar i hamn satte vi segel mot den Azoriska huvudstaden Ponta Delgada och anlände på natten ca ett och ett halvt dygn senare. 

Azorerna är fint och vi ska åka på en del utflykter för att se mer av öarna. Sen får man naturligtvis inte missa några viktiga fotbollsmatcher. Sverige har ju inlett bra och vi kommer att sitta bänkade imorgon framför matchen mot Italien. 

Om en veckas tid så åker vi norrut mot ön Teceira och efter midsommar åker vi till Irland. Den resan kommer att ta ungefär tio dagar och är nog en av de svåraste etapperna på resan. Innan dess är det mycket som ska göras på båten och än en gång ska det bunkras mat. Men vi ser fram emot att komma till Irland och Skotland men visst börjar det kännas att resan snart är på väg att ta slut. Det blir mer och mer saker som ska ordnas på hemma plan och verkligheten börjar tränga sig på.  

Vi hoppas att vi får se mer val och ser fram emot att få den sista längre etappen avklarad.

Vi återkommer!

Njut av sommaren och glad midsommar

Johan och Hanne

 


Trettonde resebrevet 9 maj 2004

Vi befinner oss nu på St Martin och har fullt upp med förberedelser inför överfarten över Atlanten. Det är mycket som ska hinnas med innan vi sätter segel. 

Förra resebrevet avslutades på Martiniq. Innan vi åkte därifrån firade vi påsk med sex andra svenska båtar på båten Charlotta. Det var en mycket trevlig kväll med stort knytkalas. Efter det var det dags att bege sig norrut. Vi gjorde ytterligare ett övernattningsstopp till på Martiniq innan vi fortsatte upp mot Dominika som är den mest orörda ön i Karibien med otroligt vacker natur. Tyvärr stannade vi bara en dag här. Vi kom fram på kvällen och dagen efter anlitade vi en guide som tog oss på flodtur. Han rodde oss upp på en flod som heter Indian River. Otroligt vackert!. På eftermidagen fortsatte vi de 20 nautiska milen upp till Il de Saints som är en ö söder om Guadeloupe. Här väntade våra vänner på båtarna El Cordero och Da Capo och det var underbart att se dem igen. Vi hade många kvällar med middagar och sun downers. Il de Saints är ett av de finaste ställena vi varit på. Det är en mycket liten ö som är otroligt pittoresk och vacker.

Här hyrde vi skoter en dag och åkte runt. Ön är egentligen lite för liten för skoter. Vi han med tre varv och såg både stora leguaner och fina stränder på vår färd. Efter ett par dagar i detta paradis åkte vi norrut till Guadeloupe. Vi tänkte inte stanna utan bara lägga oss på ankar vid en bro och invänta broöppningen klockan fem på morgonen. Det blev inte riktigt som vi tänkt. Vi gjorde fast båten vid en boj och sov lugnt i kanalen under natten. Nästa morgon gick vi upp tidigt och var beredda för avfärd kvart i fem. Vi låg och manövrerade båten framför bron och väntade på att den skulle öppnas. Kvart över fem hade fortfarande inget hänt och vi kom lite för nära. När vi backade räckte det inte till. Strömmen tog tag i båten och vi pressades upp parallellt med bron. Rodret stod på grund och båten gnagde mot stenkajen. Det var obehagligt och båten gick inte att rubba eftersom att strömmen hela tiden pressade båten mot kajen. Johan hoppade iland och försökte putta ut båten medan jag försökte köra framåt. Inte kul. Vi hade börjat misstänka att bron inte skulle öppna och den andra båten som låg på kö gjorde ingen för att hjälpa till. (Tack så mycket).  Ända lösningen var att sjösätta dingen och försöka bogsera båten. Precis som vi skulle göra det öppnades bron och vi tog chansen. Vi la gas framåt och smet runt hörnet in under bron. Det var två skakade besättningsmedlemmar som tuffade fram i en annars väldigt vacker kanal. Vi bestämde oss för att lägga oss vid en annan boj på andra sidan och se över skadorna. När vi undersökte båten  visade sig som tur var att det inte var så farligt utan att hon bara var skrapade på ett par ställen. Jag sorterade i ett par skåp medan Johan målade skadorna. Ibland är det skönt att ha en stålbåt. Nästa dag var vi redo att fortsätta igen.

xml:namespace prefix = o /> 

Vi gick rätt upp till ön Antigua och la oss i English harbour. Här var det fullt med båtar då Antigua Race Week precis skulle inledas. I hamnen bredvid, Falmouth harbour, låg både världens största och värdens snabbaste segelbåtar. Bland annat Kungen av Spaniens båt som hade en mast och var ungefär 150 fot lång. (Vi är då 32 fot.) Vi ägnade en hel del tid att gå runt och titta på dessa. Då träffade vi på en svensk 76 fots båt som heter Giffion och vi fick följa med dem ut och segla en eftermiddag. En otrolig upplevelse att kryssa fram i nästan tio knop vilket är ungefär dubbelt så snabbt som vi kryssar med Isis.

 

Efter Antigua gick vi direkt till den gamla svensk ön St Barts. Tyvärr sålde vi denna underbara ö till fransmännen för 44 000 dollar för exakt 200 år sedan. Mycket synd för det var en underbart fin ö, med mycket av de svenska influenser bevarade. Allting var väldigt glamoröst och det är inte för intet som St Barts kallas för Västindiens St Tropes. Här finns alla stora klädmärken representerade. Vi fick snällt undvika dessa affärer och hyrde istället (vår vana trogen) en skoter och åkte runt ön (väldigt fint). På turen hittade vi även den bästa stranden vi varit på hittills.

 

På St Barts låg vi ankrade utanför huvudstaden Gustavia och när man strosade runt på stadens gator kunde man förundras över att de hade namn som Hamngatan och Kungsgatan. Stora sköldpaddor simmade förbi båten och här njöt vi ett par dagar och lapade sol innan det var dags att åka vidare till St Martin. Men dess för innan gjorde vi ett stopp på norra delen av St Barts. Bara för att bada och ta det lugnt en sista gång i Karibien.

 

På väg till St Martin ropade Picasso och Marimi på VHF och sen mötte de oss på ankarplatsen. Det är de två norska båtarna som vi träffat mycket tidigare och det var underbart att träffa dem igen. Här fanns även många andra skandinaviska båtar som vi träffat tidigare samt en del som vi bara pratat med på radion.

 

Vi träffade också Patrik och Sofia på segelbåten Aigeas som bor här och har företaget Navicom. Patrik håller i det skandinaviska nätet på SSBn varje morgon 08.00 lokal tid på frekvens 8182. Jag tror att om man ska köpa en SSB radio så är det absolut bäst att köpa den av dem. De är mycket duktiga på att installera och det är dessutom det bästa pris som vi stött på. De kommer hem i sommar så vill ni ha tag i dem så maila till patrik@kinander.com. Vår flatscreen hade ju gått sönder för ett tag sedan och Patrik lagade även den.

 

Vi är mycket glada över att den fungerar igen och vi vill passa på att skicka ett stort tack till vår sponsor Multiq som på mycket kort tid såg till att vi fick de delar vi behövde. Skärmen har nästan blivit oumbärlig för oss eftersom det är här vi har de elektroniska sjökorten.

 

På St Martin finns det mesta när det gäller båttillbehör och det är också här de är som billigast. Vi bestämde oss för att köpa en ny utombordare till dingen och hittade en 15 hk och två månader gammal för 1100 dollar. Så nu går dingen som ett skållat troll.

 

Bakom Flygplatsen på St Martin löper det en allmän väg som går precis förbi startplatta Här finns en bar som bara ligger ett stenkast ifrån där flygplanen vräker på för fullt innan de rusar iväg över startbana. Precis bakom startplattan finns det ett litet lågt staket som skiljer den allmänna vägen och flygplatsområdet av. Här samlas om söndagarna ett stort antal människor för att hänga sig fast i staketet medan flygplanen gör sig klara för att lyfta. Just på söndagarna är lyckan riktigt stor, eftersom Air France Jumbo Jet då skall starta.

 

Tänk dig känslan av att krampaktigt stå och hålla sig fast vid ett litet låg staket, medan du ser en stor Jumbo Jet taxa ut mot dig och vända sina gigantiska motorer mot dig (bara ett ynka antal meter från där du står). Tänk dig sedan känslan när piloten rusar motorerna för fullt innan han kliver av bromsarna. Det tryck som uppstår är obeskrivligt. Det känns som bröstkorgen skall slitas i stycken och fötterna ryckas från jorden. Men ack vad roligt det är. Flygplatsen på St Martin skall vara ett av de få ställen på jorden som man kan komma så här nära planen när dom startar. Och vi kan stark rekommendera ett besök. Det är helt oslagbart.

 

Patrik och Sofia har också bil och med den åkte vi fyra ön runt. St Martin är halvt Holländskt och halvt Franskt. Vi hittade en fantastisk strand och fick det som kan vara sista badet i Karibien.

 

Nu är det snart dags att åka hemåt. Härifrån seglar det båtar varje dag som ska gå till Azorerna. Vår plan är att åka i slutet av veckan. Det jobbiga är att kroppen är van vid en mycket hög temperatur nu och vi kommer att frysa som attan. Just nu sitter jag och skriver detta brev ombord på segelbåten Aigeas som är utrustad med air condition. Det är jättekallt. Fick precis reda på att det är 27 grader, så ni kanske kan förstå vilka temperaturer våra kroppar har vant sig vid!

 

I Karibien börjar det tunnas ut med båtar och de som inte är här har åkt till Grenada eller Trinidad för att lägga upp båten under orkansäsongen. Många åker hem halva året och seglar här halva året. Det hade inte varit helt dumt att ha det på det viset. Kanske en annan gång.

 

Nu ska vi serva motor och inhandla de sista färskvarorna. Vi ska även passa på att konservera lite mat i tryckkokaren så man har lite alternativ till de torftiga konserver som finns här. Ett tipps till er som läser det här och planerar inför en långsegling. Köp massa konserver hemma det blir aldrig bättre eller billigare.

 

Ha det gott allihop!

Hanne och Johan


 

Tolfte resebrevet 8 april 2004

När vi skrev sist skulle vi åka till St Lucia för att hämta Maria. Dessa planer fick dock ändras för att vädrets makter hade andra idéer. Det skulle helt enkelt bli svårt att komma dit i tid så Maria bokade om sin biljett till Trinidad istället. På det sättet fick vi också ett par dagar där vi bara kunde slappa. Vi åkte till en vik som heter Skotland Bay och som var ett alldeles underbart ställe. Man låg ankrad i en vik med regnskog runt omkring. Vi kunde hela tiden höra vrålapor och då och då simmade jättesköldpaddor förbi. Där träffade vi Kjell på Tre viljor. Kjell har seglat i dessa vatten i elva år och var egentligen här för att segla hem båten. Planerna ändrades dock och han lägger upp båten på Power Boats ännu ett år. Kjell lånade ut en massa filmer och de såg vi medan vi låg och väntade på Maria. Tidigare ett år hade en stor Anakonda simmat rätt in i Kjells båt så man aktade sig lite när man skulle bada. Men bada det gjorde vi massor. 

När Maria kom förberedde vi oss för att segla norrut och sa för sista gången på resan adjö till Suedama och Civa. I skrivandets stund är Civa kvar i Trinidad och Suedama är på Bonair. Marias resa hade gått bra men tyvärr hade bagaget stigit av på St Lucia. Flygbolaget lovade att skicka det till Union Island och vi inledde vår segling dit. Resan var 130 sjömil och kan vara ganska jobbig. Det var den också och ryktet om nyligen inträffade piratrattacker skrämde upp oss en hel del. Vi seglade utan lanternor den natten och hade ständigt ögonen på radarn. Det blåste mycket, vågorna var otrevliga och Maria blev sjösjuk. Efter ett tag lade hon sig ner och då blev det bättre. Efter mer än ett dygn kom vi fram till Union Island och la oss i Chatham bay. En fin vik på västra sidan. Redan nästa dag fortsatte vi in till Clifton där vi skulle checka in.

Jag vet inte hur många som har varnat oss för hur hemskt det är i Karibien. Boat Boys, tjuvar, dyrt, otrevliga människor, omvänd rasism etc. etc. Vi kanske har haft tur men vi har inte stött på något sådant. Visst är det dyrt och visst finns det boat boys men det var inte alla så farligt som vi hört. Hade vi vetat detta hade vi nog åkt till Grenadinerna innan. För det här var paradiset.

När vi cirklade runt i Clifton för att leta efter en ankringsplats vinkade en kille på marinan in oss och sa ”kom hit”. Vad kostar det då frågade jag och han svarade att det var gratis. Något misstänksamma la vi till vi bryggan och trodde nog att vi skulle betala något. Men eftersom det är rätt jobbigt att få dingen upp och ner på båten så bestämde vi oss för att det var värt det. Vi behövde dock inte göra det. Alldeles gratis fick vi ligga där i flera timmar medan vi checkade in och letade efter Marias baggage. Tyvärr hade det inte kommit och det var bara att inse att vi fick återkomma till denna lilla ö senare. 

xml:namespace prefix = o /> 

Vi tog båten och åkte upp till nästa ö som endast låg 5 sjömil bort och heter Mayreau. Det här var det verkliga paradiset. Vi ankrade väldigt nära stranden och det var enkelt att simma dit. Här var det gott om båtar men så vackert och så underbara bad. Tre viljor var också här och Kjell fick snabbt tag i lite humrar som vi blev bjudna på samma kväll. Det var en underbar middag och hummer är aldrig fel. Dagen efter blev vi kontaktade av Tony som är boatboy och som erbjöd oss en barbecue för 35 us dollar. Vi förklarade att vi inte hade råd men efter lite förhandlingar kom priset ner till 20 och vi bestämde oss för att göra det. Tony grillade hummer och det var en mycket trevlig kväll. Efteråt följde han med på efterfest på båten och vi hade alla riktigt trevligt. Lyx med hummer två dagar i rad.

Vi stannade på Mayreau ett par dagar och åkte sen vidare till Tobago Cays. Här ligger man ankrad i det turkosa vattnet med endast ett rev mellan oss och Atlanten. Det gör dock att man ligger helt stilla. Vi hade lite extra tur då vinden var svag när vi var där. På vägen ut kom Tony förbi och berättade att han skulle grilla åt norra fransmän och undrade om han fick bjuda oss på grillad kyckling om vi tog med vinet. Det lät som en mycket bra idé och vi fick ännu en trevlig grillafton. Den här gången ännu billigare. Dagen efter snorklade vi på revet. Det är ganska grunt men ändå väldigt fint. På Tobago Cays träffade vi även Kerstin och Håkan på den mycket vackra båten Stundom. Vi har tidigare pratas vid på radion så det var trevligt att få lite ansikten till rösterna. 

Sista dagen där så fick vi lift av Tony in till Clifton för att leta efter baggaget. Det hade inte kommit då heller och vi började känna oss ganska uppgivna. Maria var ändå vid mycket gott mod och det ända som saknades var egentligen kontaktlinserna. Annars så behöver man inte mycket mer än bikini här. För här är det väldigt varmt. Vid revet var vattnet 29 grader och luften rätt mycket varmare än så. När vi var i Clifton bjöd Tony mig och Maria på lunch så ni kanske kan förstå varför vi inte längre är så negativa mot boat boys. Dessutom så har det nog lite att göra med vilken båt man har. Vi ser inte direkt ut som rika amerikaner och faktum är att det är inte så många som bryr sig om oss. De tycker nog helt enkelt inte att det är lönt vilket på snudd på diskriminerande men även väldigt skönt. Ibland lönar det sig att ha en ovanlig och lite båt. 

Nästa stopp var Canouen. Det var inte riktigt lika fint men de hade ett underbart resort där jag och Maria fick oss en riktig tjejkväll. Vi åt pizza och drack drinkar under palmerna vid strandkanten.  

Därifrån hade vi en lite längre segling på hela 20 nautiska mil. Det tog fyra timmar och gick jättebra. Marias sjösjuka hade gått över och alla var utvilade när vi kom fram till Bequia. Det här var vårt sista stopp i landet som kallas St Vincent and the Grenadins. På Bequia åkte vi runt på ön i en taxi och tittade på sköldpaddsuppfödning och på än i allmänhet. Vi var väl inte så jätte imponerade av öns skönhet men folket var trevliga. Vi träffade också Jammen med Monika och Hasse som vi tidigare mött i Las Palmas. De har seglat i många år och kanske ska de vända hem i år. Maria bjöd mig och Johan på restaurang och det var verkligen underbar mat.  

Vi åkte sen till St Lucia där Marias flyg gick hem ifrån. Dit var det 60 nautiska och vi åkte över natten. Maria och jag tog första nattvakten och det var den absolut trevligaste vakten hittills. Vi spelade Kinaschack och njöt av månen. Vi kom till Marigot Bay som var en mysig vik ganska lik Skotland Bay fast med vita stränder. Vi fick ankra tre gånger innan vi fick ankaret och fästa men det var skönt när vi äntligen låg stilla igen. St Lucia är en mycket grönare ö än Grenadinerna var. Vi åkte på utflykt till de två Pitonerna som är kullar på ca 2500 feet som är mycket vackra. Där var vi och tittade på en vulkan som släppte ut sina gaser samt badade i ett vattenfall. Vattnet var varmt, uppvärmt av vulkanen. Jag är dock inte säker på att jag skulle vilja bo vid en vulkan som i princip kan få utbrott när den känner för det. Marigot var mysigt och vi fick badat en hel del Marias sista dagar på båten. Tyvärr blev jag matförgiftad sista dagen då vi annars hade planerat att ligga i blöt större delen av tiden. Jag låg till sängs i två dagar och undertiden såg Johan till att flytta båten till St Anne på Martiniq, så nu är vi här. När vi vaknade första morgonen, dvs. idag, låg det en baguette i sittbrunnen. Vi har fortfarande inte löst det mysteriet men det var väldigt angenämt. Idag har vi vandrat omkring i en by som heter Marin och pratat lite med en del svenska båtar som ligger här. Vi passade också på att äta lite på en fransk restaurang. Mycket gott och alldeles för dyrt.  

Nu ska vi precis gå igenom vårt konservföråd för att se om vi kan hitta något att äta. Förhoppningsvis lyckas vi publicera detta imorgon. Vi har också fått reda på att Maria kommit hem och baggaget är borta för alltid.  

Ha det gott!

Glöm inte att packa bra handbagage om ni ska ut och resa!

Hanne och Johan

 

 

 

 

 


Elfte resebrevet 13 mars

När vi åkte till Trinidad stannade vi en dag på en ö som heter Chacacacare. Det är en gammal spetälskekolloni som är övergiven sen man fann ett botemedel för 35 år sedan. Ingen bor på ön men hus, sjukhus och kloster lämnades hastigt och finns fortfarande kvar. Naturen gör sitt bästa för att ta tillbaka dessa byggnader men än så länge finns de kvar. Det var bara vi och en annan båt på hela ön och det kändes nästan lite kusligt på natten. Vi åkte in till land och slog oss fram genom djungeln. På sina ställen var det mycket tät vegetation. Vi gick in i husen och tittade och hittade både sjukhus och kyrka. Det kändes nästan spöklikt att vandra omkring där. Nunnornas hus var de som var finast, stora och eleganta.

Vi stannade bara en dag och innan vi åkte tog vi ett bad. Det var det sista på mycket länge. I Chaguramas dit vi skulle kan man inte bada för vattnet är så förorenat. Chaguramas består av en mängd båtvarv och vi hade valt att gå till Power Boat. Där finns svenska Hanna som är gift med Ray som är en av ägarna. Hon har tagit mycket bra hand om oss och ställer upp till hundra procent. Hon har också ordnat med lite utflykter för oss men mer om det längre fram.

Det var lite nervöst att lägga upp båten på land men allt gick bra och hon stod stadigt på fast mark. Vi bestämde oss för att måla om däcket som var rätt rostigt och även göra en hel del annat. Det blev ännu mer tillslut för bottenfärgen började krackelera på grund av för många lager och vi fick slipa ner och måla om. Det är billigt att få hjälp av contractors och vi bestämde oss för att använda oss av dem. Värmen är otrolig här och man kan lugnt säga att vi inte är så effektiva. Vi bestämde oss för en contractor som var lite dyrare men som kunde jobba under hela karnevalen. Det skulle innebära att vi kunde sjösätta tidigare. Nu blev det så att han aldrig kom och vi fick sparka honom och välja en annan. V i hade varit dumma och gett honom hälften av pengarna men allt hade skett genom Power Boat och de hjälpte oss mycket. De har ställt upp till hundra procent och vi fick tillbaka våra pengar. Den första killen hette Andy och vi fick senare byta till en kille som heter Ricky Denoon. Han har varit helt suverän och vi är nöjda med jobbet som precis är klart.

Medan båten låg på land så passade vi på att gå på karneval. Trinidad har en av världens största och det är mer än 50 000 som är med i tåget. Vi gick på tre olika evenemang. Först var vi på Steelbandsfinalen. Steelband är något helt otroligt. Det är en stor orkester på mer än hundra personer i de stora banden som spelar på oljefat. De får dessa oljefat att låta som alla möjliga instrument och deras musikaliska tallang är imponerande. Traditionen kommer från slavtiden då slavarna fråntogs sina instrument och då fick börja spela på vad man hittade. Man kom på att ett oljefat går att stämma och från det kom steelbandet. Förr var det mer fattiga människor som spelade men idag är det i princip vem som helst. När vi vandrade runt och tittade på banden träffade vi Collin som var med och suportrade ett band. Hon övertygade oss om att vi måste bli Desperados fans och innan vi visste ordet av så hjälpte vi till och dra trummorna när de flyttade sig mot scenen. Pappa köpte en Desperados tröja och vi hejjade på så gott vi kunde. Tyvärr vann de inte men kom på en hedrande tredjeplats.

Nästa evenemang var calypsofinalen där också kungen och drottningen av karnevalen 2004 kröntes. Calypso är politiska sånger som uttrycker ett budskap. De varar i åttaminuter och alla tolv artisterna sjöng två sånger. Det var bra men lite utdraget. Däremot kungen och drottningen var otroliga. Det var åtta kungar och åtta drottningar som tävlade och de var säkert tio meter stora i sina underbara kostymer. Längs ner var det en liten människa som drog hela kostymen. Det måste varit så varmt. De som till slut kröntes var underbart vackra och fyrverkerier sköt ur deras dräkter när de kom upp på scen.

 

Det sista vi gick på var själva finalen då hela det enorma dansande tåget gick förbi där vi satt. Helt enormt!

Det var så många dansare i färgglada dräkter och de var alla fyllda av musikens rytm.

 

xml:namespace prefix = o />

Det här året var vi rena åskådarna och det var kul att få en uppfattning om vad det handlar om. Men nästa gång ska vi definitivt vara med på de olika sakerna. Jag har hört att man på internet långt innan anmäler sig till ett band med en dräkt och så beställer man en och flyger in och är med. Tilläggas kan att de flesta dräkterna var störst på huvudet. På själva kroppen var det mest bikini eller höftskynke men de som dansade såg ut att trivas i dem.

 

De två sista dagarna pappa var här åkte han, jag och några vänner på utflykter med Hanna. Första dagen åkte vi till stranden så att vi äntligen fick bada igen. Nästa dag bar det iväg upp i regnskogen och med guide gick vi upp i en flodfåra. Det var mycket vatten i den och ibland ända upp till bröstkorgen. Vi fick med hjälp av ett rep klättra upp för ett vattenfall och när vi kom upp så fick vi bada i en lite källa. Iskallt vatten men vi fick snart veta att det var 21 grader. Hemma hade det varit helt ok men här var det verkligen kallt. Sen gick vi tillbaka och det var nästan svårare att gå tillbaka samma väg. Dagen efter åkte pappa hem och det kändes lite tomt i båten. Det har varit underbart att ha honom här i fyra veckor även om det blir lite trångt på en lien båt.

Nästan samtliga båtar här i Trinidad har kackerlackor men vi klarade oss länge. Så igår när jag städade hände det oundvikliga. Jag hittade den på det värsta ställe….under sängen. Jag skulle lyfta ut madrassen och fick sen ett odjur krypa iväg. Finns det en finns det fler. Projekt sanering satte igång och för oss innebar det följande. Vi sprutade båten så vi knappt kunde vara där, la ut broic acid blandad med söt mjölk samt la ut kackerlackshotell. Boric Acid gör att de sväller och i princip exploderar och hotellen har gift i sig som de hämtar till barnen. Jag hoppas verkligen att det fungerar. 

 

Bredvid oss på land låg Civa och Suedama som har målat om sina båtar. De har slitit i flera veckor och nu börjar det se riktigt bra ut. Suedama ska så snart som möjligt inleda sin färd västerut mot Panama och sen ut i Stilla havet och Civa har inte riktigt bestämt sig vart de ska. Antagligen kommer de att låta båten ligga kvar här ett år, åka hem och spara mer pengar och sen kanske fortsätta. Vi kommer att åka norr ut i ökedjan så nu kommer våra vägar att skiljas åt. Vi har seglat ihop så länge så det kommer att kännas konstigt.

 

Vi har även träffat nya vänner här. Frode och Marit på Petrell med sin gäst Jonny. De är från Norge och vi har bland annat haft tjejfest på deras båt. Verkligen trevligt. Tyvärr så träffade vi dem inte förrän nu och de ska vidare genom Panama men vi ses säkert igen när de kommer hem.

 

Här ligger också Agneta och Rolf på Sahara som vi träffade redan på Barbados. De seglar en Overseas 40 som är superfin. Agneta har också haft besök av sin syster Margareta och de har varit med på flera utflykter. Agneta har också pysslat om oss när vi till exempel slår i tår och liknande. Innan vi åker på måndag ska vi alla dit och äta sushi. Det ska bli mycket gott.

 

Vi har också träffat Equity som seglas av pappa Peder och hans söner Axel, Joel, Staffan och Ola. De är en väldigt mysig familj som inte riktigt har bestämt sig om de ska segla samma väg som oss eller gå igenom Panama. De gav sig av förra veckan och det ska bli spännande att höra vad de bestämmer sig för.

 

Det går inte att berätta om alla men det är många underbara människor som man träffar när man seglar så här. Kanske är det ändå det som är det absolut största behållningen. För två dagar sedan sjösatte vi och det var en underbar känsla. Isis har blivit så fin och vi ser fram emot att fortsätta segla. Igår var jag och Johan med Agneta inne i stan och handlade lite kläder. Det var mycket billigt och ett par jeans gick på ungefär 100 kronor. Huvudstaden heter Port of Spain och det var en ganska mysig stad. På vägen hem passade Johan och jag på att se Big Fish på bio. Kändes lyxigt att gå på bio men attans vad aircondition kan bli kall. Idag har vi bunkrat mat och ikväll ska vi ha lite grillfest här på Power Boats. Nu har vi två månader kvar i Karibien innan det är dags att åka över Atlanten igen. Rutten hem kommer att gå över Azorerna, Irland och Skotland. Så även om det inte kommer att vara lika varmt och skönt så ser vi fram emot den delen av resan. Tiden har gått så snabbt och det har redan gått mer än halva tiden. Vårt nästa mål är St Lucia där vi ska hämta Maria som kommer och hälsar på i två veckor. Då ska vi bada, ta det lugnt och ha det bra.

Ha det bra

Hanne och Johan


 

Tionde resebrevet 14 februari

Det var som sagt otroligt att känna land under fötterna. Vi tog tag i båten ganska omgående så att den var färdig städad till pappa kom. Den 29de januari tog jag bussen till flygplatsen. Pappa kom ut sist och utan baggage. I hans väska låg alla de saker vi beställt, typiskt. Vi tog taxi ner till båten och avnjöt en drink på Boat Yard. Det är en beach club precis vid stranden där vi fick lägga dingen och även duscha gratis. Första gången det har hänt. De var otroligt vänliga.

Vi tog oss ut till båten och pappa fick installera sig. Det tar ett tag och i början slog han sig på alla kanter precis hela tiden. Han sover i salongen för det var lite komplicerat att ta sig in i stickkojen. Som tur var kom bagaget redan nästa dag och vi fick många fina saker. Bland annat ett spritkök så att vi inte behöver använda oss av diselspisen. Dieselspisen har fungerat bra fram tills nu men eftersom den värmer hela båten får vi 45 grader inne när vi lagar mat. Det tar dessutom lång tid innan det blir svalt igen. Så en alternativ spis var mycket välkommen.  

xml:namespace prefix = o />

Första dagen gick vi runt i huvudstaden Bridgetown och passade på att snorkla en hel del. Barbados är känt för sitt klara vatten och alldeles intill ankringsplatsen låg det fyra vrak. Det var mycket spännande att se och tankarna på att kanske ta dykcertifikat fick ny grogrund. Vår båt låg ankrad på fyra meters djup så även här såg man botten och kunde snorklar runt. Kul att se båten ordentligt från den sidan.  

På Barbados hyrde vi även bil i två dagar. Det blev en mini Munk som är en jeepaktig bil utan dörrar och stötdämpare. Den var helt ok men lite stötig när man kom ut på mindre grusvägar. Barbados såg lite ut som Skåne fast med vita stränder. Vi var inte riktigt beredda på att det skulle vara så grönt och vackert som det var. Det ända negativa med Barbados är nog att det är lite dyrt men vi misstänker att det är som i större delen av Västindien. Till er som ska ge er iväg över Atlanten kan vi varmt rekommendera det som första stopp.

Efter bilturen runt ön var det dags att segla vidare mot Tobago. Det ställe som vi kanske längtat till mest på hela resan. Vi har ännu inte hört någon säga något negativt om denna ö som är en del av landet Trinidad och Tobago. Vi åkte först en bit norr ut på Barbados för att checka ut från Port St Charles. Det hade varit så enkelt där när vi kom och dessutom var vattnet gratis, inte illa. Så med fyllda tankar kunde vi sen fortsätta söderut. Det var en segling på ca 130 nautiska mil och beräknade ta lite mer än ett dygn. Resan gick hyfsat bra men vi hade rätt mycket obekväm sjö, som vanligt. Vi kom fram till en mycket liten by som heter Charlotteville, ett ställe som är omgivet av höga kullar av regnskog. Man kan inte säga annat än att det är absolut helt underbart. Vi gick i land och checkade in och passade på att äta en Roti för 12 kronor. Roti är deras snabbmat som består av tortilla med antingen kött eller kyckling och massa grönsaker i. Billigt och bra. Även här är alla trevliga. Jag tror att det är viktigt att man behåller en väldigt ödmjuk attityd och försöker att behålla sin humor. Kanske går det lite lättare då.  

Eftersom vi var angelägna om att återförenas med Civa och Suedama åkte vi vidare söderut redan nästa dag. Vi åkte till något som heter Store Bay som ligger på södra delen av ön. Vi var lite förbryllade av att vi var tvungna att checka ut ur Charlotteville och ta bussen till en stad närmre Store Bay och checka in igen trots att det var så nära. Märkligt.

Det var väldigt kul att återse Civa och Suedama. Här låg även våra norska vänner på Picasso. En stor fin 47 fotare. Vi tillbringade ett par dagar med att snorkla och slappna av. Det var billigt att äta ute och vi bestämde oss för att det var dags för hummer. Det var precis så gott som vi trodde men dyrt även här.  

När vi var inne i Scarborough, huvudstaden, så träffade vi en man som kallade sig Doctor Baldhead och som pysslade med diverse saker. Han erbjöd oss en heldags djungeltur med allt inkluderat till ett ok pris. Vi nappade och det var besättningen från Isis, Civa och Picasso som begav sig av. Äventyret började inte så bra för han hämtade oss i en skraltig jeep där vi skulle sitta på flaket. Inte alls vad han hade utlovat. Efter rätt mycket diskussioner hämtade han sin egen Nissan och fick engagera en annan chaufför så det hela slutade med att vi åkte i två personbilar som var mycket fina med aircondition och allt. På vägen norrut stannade vi på lite olika ställen. Vi kom vid lunch fram till en strand där vi alla badade medan Doctor Baldhead grillade vår mat. Det var härliga vågor och det blev en hel del bodysurfande. Vi åt färsk grillad King Fish och brödfrukt. Det var mycket gott. Vi fick både öl och rumpunch och det tråkiga var väl att Doctor själv drack lite väl mycket.  

Efter lunchen gick vi upp i regnskogen till ett vattenfall där vi badade. Helt underbart att bada i sötvatten. Vi riktigt kände hur allt salt försvann ut ur porerna. Efter det var det dags för en biltur runt i regnskogen och sen hem igen. Vi var lite nervösa över Baldheads drickande och det var tråkigt för det förstörde lite av resan. Det var ändå en väldigt bra dag.  

De sista dagarna blev pappa och jag magsjuka och vi är fortfarande inte 100 %a igen. Civa och Suedama åkte efter en vecka söderut till Trinidad och vi följde med Picasso norrut till Charlotteville igen. Det var ingen långresa men det var mot sjö och vind. Inte speciellt trevligt. Helt plötsligt började den automatisk länspumpen gå vilket innebar att det kom in vatten i båten. Dock bara när vi lutade åt babord vilket var mycket märkligt och vi kom bara inte på vad det var. När vi kom fram så hittade vi det dock. Vattnet kom in genom kättingboxen. Så den får vi täppa till framöver. Charlotteville är lika underbart som det var förra gången. Igår kväll grillade vi på stranden med Dorte och Henrik (Picasso). Det var väldigt mysigt men vi fick lite problem när vi skulle hem igen. Vattenståndet var högre än när vi la till och precis när vi skulle hoppa i dingen kom en bamsevåg och vattenfyllde den. Vi fick jaga rätt på våra grejer och dyblöta göra ett nytt försök. Den gången gick det som tur var bättre.  

Idag på morgon tog vi ett extra långt morgondopp och simmande in till reven och snorklade. Det var jättefint. Massa fina fiskar och konstiga koraller. Vattentemperaturen ligger runt 27 grader och det är underbart skönt. Till och med Johan badar mycket.  

Nästa punkten på resan är Trinidad och där ska vi på karneval. Vi kommer att lägga upp båten på land och samtidigt jobba på henne. Pappa är kvar två veckor till så det blir nog även en och annan utflykt.

Ha det gott!

Hanne & Johan


Nionde resebrevet den 29 januari 2004

Julafton i Amfi del mar blev underbar. Vi hade rätt mycket svensk julmat inköpt på Ikea och det var bara skinkan och familjen som saknades. Men det var skönt att vara i goda vänners sällskap och vi hade en mycket trevlig julafton på Isis med jultomte och allt. Vi firade med Civas besättning Johan och Katja och Sudamas Ááme och Darren. Alla båtarna hade köpt lite julklappar så att tomten hade något att dela ut.

Dagen för nästa avreseförsök närmade sig och vi var definitivt redo att lämna Gran Canaria. Det är inte många båtar som får vända och en sak är säker. Det är inte kul och det är ett mycket svårt beslut. Dagen innan vi skulle åka upptäckte Darren att Suedama hade ännu ett trasigt motorfäste. Jag vet inte om jag skrivit det innan men de har alltså en splitter ny Yanmar motor som de betalt multum för. Dessutom hade de betalt 1000 pund för att få den ordentligt installerad och ändå har de fått problem. Det verkar som om allt nytt går sönder. Även de nya båtar vi träffat har mycket problem. De andra kallar Isis för The yellow tractor och jag antar att det stämmer ganska väl. Vi brukar säga att om Catterpiller skulle bygga en båt så skulle det bli Isis. Jag är mycket nöjd med henne. Det är just det som blev problemet när vi nu gjorde vårt tredje försök. Kvällen innan gick vi i land och jag berättade att vi aldrig blir blöta i sittbrunnen och att vår autopilot fungerar utmärkt. Det kallas högmod….och efter högmod kommer….fall.

Vi åkte utan Suedama eftersom pappa kommer till Barbados och det började blir bråttom. Civa och vi fick en fin början på resan men så efter 40 sjömil, vad händer. Jo atuopiloten som alltid fungerar lägger av. Helt nyservad. Vi lämnade in honom i Las Palmas för att han skulle ses över och killen kan inte ens ha öppnat den för då skulle han sett hur utsliten mekaniken var. Det var inte mycket att fundera på vi fick vända…..igen. Civa följde snällt med. Färden tillbaka var hemsk med 20 m/s i näsan och hög sjö. Det värsta var att vi fick handstyra hela vägen. Vi blev så blöta. Så där fick jag för välfungerande autopilot och torr sittbrunn.

xml:namespace prefix = o /> 

Hur som helst så var det dags för nyår och det tog extra tid att köpa en ny autopilot. Vi firade nyårsafton på Suedama som beklagade att vi vänt men de var glada att se oss. Fördelen med att ligga ankrad utanför massa femstjärniga hotell på nyårsafton var uppenbar. Det var ett helt otroligt fyrverkeri och vi kände oss ganska nöjda med vår position på första parkett. Ááme lagade fantastisk gräddig pasta och kvällen var fulländad.

 

När autopiloten var på plats var också Suedama klara och pappas biljett var ombokad. Vi hade 2611 sjömil till Barbados och vi visste att det skulle bli en bit längre eftersom man måste gå rätt långt söderut för att få de perfekta passadvindarna. Så nu var bara frågan, skulle det blir fjärde gången gillt?

 

Första dygnet hade vi ganska hög sjö men vi fick ändå en hyfsad start. Men sen försvann vinden och det var redan dags att starta motorn. Även om vi helst seglar så är det skönt när sjön är platt och man tuffar fram lugnt och still. De andra båtarna passade på att bada men vi är lite för rädda för hajar för att göra det. De fick också se en stor val som dök framför dem något som vi tyvärr inte fick se den här resan men kanske på hemvägen. En av de stilla kvällarna satt vi på fördäck och då kom det dock något som påminde om delfiner men var lite större och pustade som valar. Även om de inte var så stora så kändes det väldigt mäktigt. Deras långsamma rörelser i det stilla vattnet mitt i natten.

 

De nästkommande dagarna fick vi igen för allt det lugna. Då fick vi riktigt obehagliga vågor från både nordväst och nordöst. Vi bodde helt enkelt i en tvättmaskin. Man svär och fräser nästan hela tiden för inget blir som man vill. Det är alltid samma sak. Precis när man lagt upp mat på tallrikar som ändå står på halkskydd så kommer det en extra stor våg och välter ner dem i vasken eller på något ännu värre ställe. Reaktionerna på det är häftiga och snabba. Samma sak är det när man hela tiden slår sig. Jag var så full av blåmärken att mina ben var helt lila. Alla dessa kanter som är precis i rätt läge när en våg kommer. När vi ska sova har vi sjökojer i salongen där man ligger stilla men vi tycker att det är skönare att ligga i den riktiga sängen som har tjockare madrass. Problemet är att man far runt som en liten vante. Nåja, det finns bra stunder med.

 

Ett annat fenomen som vi blivit bekanta med är Squalls. Det är kraftiga regnskurar med hårdvind som försvinner på ca 15 min. De verkar främst komma på nätterna och vi seglar då med mindre segel för att lättare kunna reva. En natt så kom det faktiskt en regnbåge i samband med det här. Det var rätt märkligt att se den mot den svarta himlen. Det är vackert med alla stjärnor man ser och det är bäckmörkt ute tills ett på natten. Först då går månen upp och det blir ljust och fint. När vi hade ungefär 700 mil kvar fick vi en squall under natten. Vi hade då två segel ute för det hade varit väldigt svag vind tidigare. Vi styrde också med vindrodret och precis när regnet kom så lossnade något på vindrodret så att det inte längre höll båten på rätt kurs. Eftersom vi hade ett segel på var sida, alltså två försegel, kom dessa på samma sida precis när vinden tutade i. Följden blev tragisk med en knäckt spinnackerbom. Jag sov och det var bara att traska upp och assistera Johan när han försökte fixa till situationen. Resten av natten fick vi gå med ett segel och så fortsatte vi också. Det gick lite långsammare men vi tog oss fram. Ännu långsammare gick det på slutet då vinden försvann nästan helt. Det kändes som om vi var så nära men ändå inte. Det var jättedrygt att sitta och skumpa fram i 3 knop när vi vet att hon kan göra mer än det dubbla. Då började man istället jaga dessa squalls som man tidigare fruktat. Nu ville vi ha varenda liten vindpust.

 

Vi hittade så småningom våra rutiner och det gick faktiskt ganska bra. Vi lämnade Suedama och Civa efter elva dagar och då hade vi seglat runt 1000 sjömil. Det kändes mycket tråkigt att fortsätta själva men båten gick mycket bättre när vi kunde balansera henne och  vi har haft daglig kontakt på SSB radion med Suedama. SSB radion är helt otrolig och det är roligt att prata med andra seglar och kontaktpersoner hemma. Eftersom vi också kan maila är det snabbt och lätt att förklara för alla hemma att allt är ok. Det ända som hindrar mig från att prata i radio precis hela dygnet är att strömmen tar slut. Vi har haft lite problem med motorn som har gjort att vi vill vara extra försiktiga med just strömmen. Vi hade en liten läcka som gjorde att det kom in luft i systemet och motorn gick då upp och ner i varvtal. Till slut fick Johan tätt på den men han fick slita rätt hårt innan. Tack och lov var det en dag då det inte var så mycket vågor.

 

Dagarna ser ut på följande sätt.

20.00-24.00 Hanne har vakt och Johan sover

24.00-06.00 Johan har vakt och Hanne sover

06.00-12.00 Hanne har vakt och Johan sover’

12.00 Vi försöker äta någon form av lunch

12.30-16.00 Johan har vakt Hanne sover

16.00-20.00 Vi brukar städa upp, duscha och göra lite mysigt. Vi ser ofta på film, spelar spel eller sitter och tittar på stjärnorna. Vi brukar också laga till lite middag av något slag, kanske tom popcorn.

 

De tider som vi pratade i radion var följande (UTC) Efter tiden följer frekvensen

09.00 8182 Båtar i Las Palmas och Suedama

11.00 21810 Lyssnar vi på Sveriges radio